År 2005 bestämde jag att jag och min kille skulle skaffa ett fadderbarn. Jag hade haft en stark känsla en längre tid att mitt liv bara handlade om mig själv och det kändes inget bra. Det kändes väldigt egoistiskt och ytligt att ha det så bra när många andra har det så mycket värre. Nu har det gått fyra år och jag hoppas att jag kommer att ha möjlighet att fortsätta stödja den by där David bor så länge jag lever. Nu var det länge sedan vi fick ett brev eller en teckning ifrån honom men handen på hjärtat så har vi inte varit dom flitigaste på att höra av oss heller. Det måste det bli ändring på. Jag kommer aldrig att glömma min mammas kommentar när jag berättade om Plan international och David...
-ja det är väl det närmaste ett barnbarn som jag kommer att komma
/Joanna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar